Saras liv

Imorgon är det den 19 september. I min topp tre lista på sämsta datum någonsin ligger den garanterat etta. Oförändrat de senaste två åren. 19 september är datumet som jag förknippar med ångest, döden, plågor och bara allmänt skit. Den 19 september kommer aldrig vara ett bra datum. 

Den 19 september för två år sedan åkte jag och min mamma in på CSK efter att jag varit sjuk i 6 veckor. En nålsattes i min arm, jag fick lugnande och det var dags för min undersökning. Tydligen skämtade jag om både pannkakor och blodkärl på opassande ställen. Ett par minuter senare skämtade jag inte längre. 

För där var den. Den fula fan. En grå-aktig massa. Min jävla cancertumör. Jag förstod väldigt snabbt att den inte skulle vara där, läkaren som gjorde koloskopin tog biopsi direkt på den och sedan kördes jag ut till uppvaket. Jag kommer ihåg att jag sa till mamma att jag inte ville ha cancer. 

En stund senare så började karusellen som sedan varade konstant i 8 månader. Träffa läkare, kurator och sedan körde vi hem. Läkaren sa tydligen att vi skulle förbereda oss på att den inte såg bra ut. Jag kommer inte ihåg det, mamma har berättat det för mig i efterhand. 19 september hittades min tumör, 3 oktober fick jag besked att det var cancer.